Från håleggad yxa till årderbill. En rimlig historisk kovändning.

Författad av Claes Assarsson


En liten återblick av en mans tankar över det förflutna och barndomens "opåverkade hjärna". Vid ett tillfälle upptäcker den unge grabben en liten del av en Överumsplog, den s.k. plogbillen. Han tänker genast på sin fars stensamling och speciellt på ett visst flintföremål, en s.k. håleggad yxa. Gemensamt för dessa saker begriper han genast, de är ju så himla lika varandra. Plogbillen är ju exakt likadan som den håleggade yxan far har hemma i stenhyllan. Hans tankar svindlar iväg till den tid då endast sten och flinta användes till redskap. Yxan var ju självklart ett jordbruksredskap för den synske lille grabben.

Det var helt naturligt och ställt utom all tvivel att en håleggad yxa för grabben inte var något annat än en plogbill, eller det som senare benämns som årderbill. Vad brydde sig grabben om vad dåvarande länsantikvarien i Kristianstads län, Sven Norén, lät mässa och förklara. Hur noga och länge han än försökte så lät grabben sig inte övertalas "vuxna människor begriper inget men skall ändå alltid ha rätt". Och än idag sitter han vid sin fars stenhylla och bara tittar och njuter av plogbillarna.

Det var då tidigt 50-tal. Ingenting hände i sakfrågan. Men tiden gick och mot mitten av 80-talet hade grabben blivit vuxen och vågade sticka ut hakan. Men för arkeologin hade tiden stått stilla. Som stela fossiler var de fortfarande lika svårövertalade. Detta vetenskapliga skrå har lika svårt att anamma nya tankar som historien är lång. Man år dessutom inte gå emot ett vetenskapligt etablissemang ty då syndar mot profetismen. Förnyelse och självrannsakan måste dessvärre, tycker man vara en ledstjärna i varje vetenskapligt skrå.

En insändare i Populär Arkeologi (nr 1 1996) lät grabben åter framföra sina idéer, men med samma usla resultat från arkeologerna - tystnad, kanske för dem en pinsam sådan. Dock lät han aldrig sin tunga tystna. Stackars alla dessa vetenskapskvinnor och män, doktorander och andra, framförallt vännerna i Föreningen Bjäre Arkeologivänners styrelse, som fått tala om för sin entusiastiske adepter att "tro inte på det ni hört, den ni träffat är bara galningen från Bjäre". "Håleggade yxor är slipade av människohand och därmed basta".

Men så en sommardag nådens år 1999 fick grabben kontakt med en geolog, Jane Wigforss-Lange. Hon visste på besked. "Slipa flinta för hand". Skitsnack. Bara kvarts sliter på flinta som bl.a. finns i sandsten och moränen under humuslagret. Där har till och med arkeologerna sett spåren efter årder. Nu hade vi fått ett uppslag. Alla möjliga tänkbara vägar undersöktes, varav en bar iväg till Uppsala. Den 23 augusti 1999 besökte docent Kjell Knutsson, mannen "utan agrart förflutet" som han själv uttryckte det, men med hjärtat på rätta stället.

Resultatet av detta möte blev med Kjell Knutsson egna ord "jag kan inte hålla med er, men fortsätt forska för jag tror ni har rätt. Så många nya tankar och indicier om årderbill har jag aldrig tidigare hört.



Synpunkter och kommentarer på inlägget kan lämnas till:

Claes Assarsson
Tångvägen 39A
260 83 Vejbystrand
Telefon: 0431/41 16 55



Tillbaka till inläggslistan